Nova scotia duck tolling retriever
|
Lycka |
Grupp 8 Stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar
Historik
Nova scotia duck tolling retriever (tollare) utvecklades på Nova Scotia-halvön i början på 1800-talet för att ”tolla” (eller locka) och apportera sjöfågel. Det finns olika teorier om ursprunget. Man har korsat in olika raser, bland annat chesapeake bay retriever, newfoundlandshund och förmodligen även irländsk röd setter – därav färgen.
Användningsområde
Tollaren är en apporterande fågelhund. I jakten springer, hoppar och leker den ”tollande” hunden längs stranden fullt synlig för fåglarna. Dess lekfulla beteende på stranden väcker ändernas nyfikenhet och de luras att komma inom skotthåll. Hunden sänds därefter ut för att apportera de skjutna fåglarna. Rasen är aktiv och fungerar även som sällskapshund hos den aktiva familjen.
|
Nova |
Hälsa
Allmänt sett är rasen frisk. De sjukdomar som ibland drabbar rasen är ofta av autoimmun karaktär såsom meningit (hjärnhinneinflammation), lymfödem och en reumatisk SLE-liknande sjukdom (Systemisk Lupus Erythemsetosus ”rött vargbett”). Höftledsdysplasi (HD) drabbar cirka 10 procent av hundarna, och cirka 2 procent har armbågsdysplasi (ED). Ögonsjukdomar drabbar också ett fåtal hundar varje år.
Egenskaper / Mentalitet
Rasen är bedrägligt söt, men har ett tufft inre och är inte den enklaste förstagångshunden. Envis, intelligent, arbetsglad, lättlärd, rolig, krävande, glad, viljestark, slug, pigg, intensiv, lurig och reserverad – ja, detta är bara några av de beskrivningar som man hör om den.
Storlek och utseende
Tollaren är den minsta av retrieverraserna. Mankhöjd för hanar är 48–51 cm och tikar 45–48 cm. Den väger vanligen 17–23 kg. Rasen är röd till färgen och vita tecken är önskvärda på huvudet (bläs), bröst, tassar och svanstipp, men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken. Övertecknade hundar, det vill säga hundar med för stora vita fält eller vita tecken på till exempel rygg eller nacke, eller felfärgade hundar, beige-grå, bruna eller hundar med svarta inslag i pälsen, är inte korrekt enligt rasstandarden.
Pälsvård
Rasen kräver normalt sett inte mycket mer pälsvård än regelbunden genomborstning/kamning av pälsen. Den mycket tunna och flygiga pälsen runt öronen kan trimmas bort. Tassarna kan behöva klippas, särskilt på vintern för att undvika att snö och is fastnar. Svansen däremot ska aldrig trimmas. Den skall vara lång och yvig.
Övrigt
Den är en utpräglad arbetshund, som regelbundet kräver såväl mental som fysisk aktivering. Är du villig att lägga ner den tid som krävs, så får du i gengäld en härlig kompis och familjemedlem.
Informationen är hämtad från Skk och är framtagen tillsammans med rasklubben.