Igår skulle jag ge mig ut och springa på kvällen med vovvarna. En bit ner i våran branta backe gör jag världens flygtur och landar med foten under mig. Det gjorde något vansinnigt ont. Hur jag än försökte så kunde jag bara inte ställa mig upp. Nova var väldigt söt för när det kom en bil krypandes mot mig så ställde hon sig framför mig som skydd. Real den pajasen tittade bara på mig med ett uttryck som "varför ligger du där och filmar, ska vi springa eller?!" Som tur var kom det alltså en bil och det var en kompis till oss så han fick släpat upp mig för backen och sedan fick Sven bära in mig.
Väl inne blev det is och högläge. Jag hade så fruktansvärt ont. Tror aldrig att jag har haft så ont. Låg bara och hackade tänder. Idag åkte vi för säkerhetsskull in och kollade foten. På parkeringen sa Sven till mig att vänta så att han kunde hjälpa mig, men envis som jag är tyckte jag att jag kunde hoppa på ett ben (gjorde hur ont som helst) över parkeringen och sedan in till mottagningen. Strax innan dörren var en hög kant som jag tyckte att jag kunde hoppa på ett ben över... Det kan jag säga gick inget vidare. Jag flög genom luften och landade rakt på foten, igen... Dessutom skrapade jag upp mig fullständigt på armar, ben och händer. Det är så typiskt mig att vara så envis och så "jag kan själv"! Sven den stackaren som stod vid bilen och tog ut tjejerna hörde bara en kvinna som skrek "oj, oj det där gick inte bra" och började springa. Då tänkte min älskade man "vad har hon gjort nu". Men jag kan lova att jag fick snabb hjälp på vårdcentralen. Inget ont som inte har något gott med sig:D Sven fick bära in mig och sätta mig i en rullstol. Därefter blev det en tur till röntgen och foten var tack och lov inte bruten.
Nu försöker jag behandla min ångest över att jag inte kunnat göra något mer på hela dagen än att sitta stilla och ta det lugnt. Det är inte min starka sida. Så ikväll ska jag självmedicinera mig med en stor tallrik med glass och en god kopp te. Sedan blir det några dagar på kryckor och lite haltande ett tag, men snart är jag ute i spåret igen:) Ja och jag kan ju inte annat än att skratta gott åt denna dråpliga fadäs.
//Linda
