Mira och Real efter parningen.
Mysslä´s Chilepepper Mirasol "Mira" S35117/2008
Igår var det en intensiv dag med en otäck avslutning. Dagen började med att Real fick besök av sin findate Mira. Vi tog en promenad och Real tyckte att det var helt överflödigt;) Väl i trädgården tog det inte många minuter innan allt var klart! Under lunchen satt Real inlåst och grät för han tyckte att nog skulle det väl behövas åtminstone några nummer till... Mira är en underbar liten tik. Helt okomplicerad, följsam, vänlig och träningsglad. Vi har fått till fina hängningar, de var mycket förtjusta i varandra kan jag berätta. Även om jag tror att Mira var liiiite mer betuttad i vår kanin Robin. Hade det varit möjligt hade hon nog stått där ännu och tittat drömmande! Jag ska lägga ut mer information i dagarna. Nu håller vi alla tummar och tassar att det blir många fina valpar! För mer information på in på Kennel Wildbird. Vi förväntar oss sociala, vänliga och arbetsglada hundar!Efter besöket lastade vi alla hundarna för att åka till sjön och träna med fågel. Vi började med lilla Nova som fick träna på stadga och jaktfot. Hon fick även känna på fågel och precis då kom en mamma som jag känner sedan våra barn gick ihop på förskolan. Hon letade efter dottern som var helt försvunnen. Efter ett samtal från barnets pappa att hon fortfarande var försvunnen, trots intensivt letande av fyra vuxna, så hjälpte vi till att leta. Vi spred ut oss åt olika håll. De andra kollade runt vattnet och jag tog med mig Real och åkte tillbaka till den plats där de såg henne sist. Real är viltspårschampion och har gått något personspår. Så jag vet att han är duktig på att spåra, men det här är ju något annat. Jag släppte ut honom på ängen och beodrade honom att jobba. Han gick spårade runt förfullt i området runt ängen där de slog höt och flickan hade plockat blommor och så fort han kom utanför så avbröt han. Barnets farfar som åkte med traktorn och slog höt var säker på att hon inte rört sig neråt ängen för då skulle han ha sett henne. Jag trodde att hon vikit av från ängen, men att Real inte kunde hitta den platsen. Stämningen var minst sagt orolig och jag skickade ut Real igen och vi rörde oss längre ner på den stora ängen. Han fick upp ett nytt spår och gav sig intensivt av i linan. Han spårade längs ett dike och jag hade världens klump i magen när jag spanade ner i diket under ormbunkarna, men han vek av uppåt ängen igen och helt plötsligt stannade han och vände sig emot mig och precis där låg hon sovandes i det höga gräset! Hade inte Real spårat upp henne och stannat kunde jag lika gärna ha missat henne så skymd låg hon. Vi var flera vuxna som letade i området. Jag väckte henne försiktigt och ropade på de andra. Ni må tro att alla blev lättade! Real blev ordentligt omkramad och hyllad av de andra. Som mamma kan jag förstå hennes skräck. När ens barn är försvunna börjar man liksom inte andas igen förrän de är tillbaka även om det så är för en sekund. Sedan är det ju extra sårbart på ett så ungt barn. På kvällen fick Real ett rejält mål mat och sedan sov han gott. Först en parning och sedan en timmes nosarbete...
Jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag är över min hund! Trots värmen så fortsatte han bara att jobba, inte blev han minsta störd av vårt ropande efter flickan heller utan han jobbade medvetet framåt liksom medveten av stundens allvar. Under resten av kvällen spelade jag upp detta om och om igen och tanken på vad som kunde hänt, med flickan liggandes i gräset och traktorn som åkte fram och tillbaka bara några meter ifrån och klippte. Fy vad otäckt!
